Första året i Australien var omtumlande.
Jag träffade en massa nya människor och fick handskas med en hel del ”intressanta” upplevelser. Jag minns att jag kunde irritera mig på att allt tog så mycket längre att utföra som tex. bussarna, de bara hade en dörr, så alla som skulle gå på fick vänta på alla som skulle gå av innan de kunde gå på.
Jag funderade ofta på varför jag blev så arg och irriterad över ”de uppenbara problemen som var tidsslösare” och varför ingen Australiensare verkade bry sig om dem! Jag insåg så småningom att det inte var någon idé att bli irriterad och frustrerad (eftersom ingen annan verkade vara det) utan att det var bättre att sitta i bussen i lugn och ro, under de 45 minuter det tog att åka 1 mil till skolan, och fundera på annat.
Jag började ifrågasätta mig själv, varför blev jag så irriterad och jag kom fram till att jag och nog svenskar i allmänhet är lösningsfokuserade, vi tänker ofta ” Hur kan man göra detta bättre?”. Vi är också rätt bra på att gnälla på saker som vi inte tycker är bra och väldigt dåliga på att uppskatta och vara stolta över det vi har.
Om jag istället vände på problemet och frågar: Vad vinner jag på att bussen tar 45 minuter till skolan? Jag fick ju mer egen(reflektions)tid under bussfärden :).
Det var så jag började vända min hjärna till ett mer positivt tänkande :)….
